Gustav Metzger, verk

20 maj - 27 augusti 2006

Kurator Pontus Kyander

Med sitt första manifest för en autodestruktiv konst angav Gustav Metzger 1959 riktningen för ett av vår tids mest kompromisslösa konstnärskap. Den autodestruktiva konsten är gjord för att självförstöras, förstörelsen är en central aspekt av verket.

På 1960-talet kunde man i London se Metzgers aktioner, där han bland annat målade med saltsyra på nylondukar, eller lyssna till hans föreläsningar. 1966 samlade han stora delar av sin tids avantgarde i det legendariska Destruction In Art Symposium (DIAS). På den första fluxusutställningen i London refuserades han, eftersom de ansvariga inte alls förstod sig på hans projekt med en dagstidnings alla sidor uppsatta på en vägg. I en senare rekonstruktion visar sig verket ha en stark historisk laddning. Det sammanföll i tid med avslöjandet om sovjetiska kärnvapenbaser på Kuba och den allvarligaste politiska krisen under efterkrigstiden, då världen plötsligt stod vid randen av ett kärnvapenkrig.

Gränsen mellan konst och politisk aktivism har alltid varit öppen i Gustav Metzgers konst. Han hör till pionjärerna i kampen mot kärnvapen, och redan på 1950-talet protesterade han mot trafikutbyggnad och miljöförstöring i London. Hans autodestruktiva konst måste förstås mot den här bakgrunden, som ett svar på och ett angrepp mot den destruktion som hela tiden pågår omkring oss. Det destruktiva är samtidigt inte något enbart negativt, utan förstörelsen är också en förutsättning för förändring och nyskapande. Metzger har talat om både autodestruktiv och autokreativ konst.

Många av Gustav Metzgers projekt har förblivit ogenomförda och existerar bara som förslag och modeller. Hans konstnärskap har fler paralleller med dagens konst än med den konstsituation det uppstod i. 1972 skulle han ha medverkat på Documenta 5 i Kassel med verket Karba, bestående av fyra bilar vars avgaser leds till en stor plastkub. Av okända skäl realiserades aldrig verket, vilket även gäller förslaget till FN:s miljökonferens i Stockholm samma år, Stockholm, June, i vilket 120 bilar skulle stängas in i ett skal av plast för att där överhettas och självförbränna. Först med utställningen i Lunds konsthall realiseras Karba, verket för Documenta. Det är på samma gång en skulptur och en process, och lika mycket en protest som ett mångtydigt monument.

I Gustav Metzgers konst finns ett starkt intresse för processer. Hans verk är på samma gång konst och undersökning. Teknik och naturvetenskap har haft en tydlig inverkan på hans arbeten, bland annat i experiment med kemiska och fysiska processer i ljusprojektioner, automatisk konst och ett tidigt intresse för datorns möjligheter. Ibland har detta öppna förhållningssätt fått oväntade konsekvenser. Hans experiment med projicerade bilder av upphettad flytande kristall som under en kort stund skapar ständigt växlande färgfält integrerades i 1960-talets psykedeliska konsertestetik av band som Cream och The Who. Det var även Gustav Metzgers föreläsningar som inspirerade Pete Townsend att avsluta The Whos spelningar med att förstöra alla instrumenten.

Metzgers konstnärskap bottnar i en mörk syn på människan och historien. Född 1926 i en polskjudisk familj i tyska Nürnberg kunde han som barn fascinerat bevittna de spektakulära partidagar som nazisterna iscensatte varje år i staden. Han var tidigt intresserad av tysk konst och kultur, och har livet igenom behållit sin närhet till det tyska språket. Större delen av hans släkt, båda föräldrarna och ett äldre syskon, försvann i Förintelsen, medan han själv och brodern Mendel räddades till England 1939.

Under 1990-talet har Gustav Metzger återkommande arbetat med serien Historic Photographs, där bilder som på olika sätt berör svåra ögonblick i historien görs svårtillgängliga eller helt döljs för betraktaren. Flera av verken berör nazismen och Förintelsen, men också händelser som massakern på Tempelberget i Jerusalem 1990 och övergrepp mot naturen.

En rad utställningar har lyft fram Gustav Metzger under det senaste årtiondet, och hans viktiga roll i efterkrigstidens konst blir alltmer tydlig. Samtidigt har han kunnat förverkliga flera stora nya projekt, som Eichmann and the Angel (2005) och In Memoriam (2006). Båda dessa verk reflekterar över minnet, historien, Förintelsen och specifikt filosofen och författaren Walter Benjamins öde.