Här står vargen för dörren

29 maj – 5 september 2010

Målaren Bruno Knutman (född 1930) är en ”konstnärernas konstnär”, mycket uppskattad inte minst av yngre kolleger. Men det är också många andra som tilltalas av hans egensinniga bildvärld, och inte minst av hans långvariga arbete vid sidan av de rådande konstriktningarna, hans suveräna ointresse för varje överenskommet kvalitetsbegrepp. Han har förmågan att åsidosätta all förvärvad kunskap för att nå dit han måste nå i varje arbete – till den ständigt nya bildberättelsen om det egna självet.

Bruno Knutmans senaste verkligt omfattande separatutställning ägde rum i Lunds konsthall för 28 år sedan, våren 1982. Denna nya samlade presentation av hans verk omfattar främst målningar i vattenbaserad olja på duk från de senaste fem åren, som varit en period av intensivt skapande. Dessutom visas ett större antal teckningar från sextio-, sjuttio- och åttiotalen och ett urval gouacher från nittiotalet och framåt.

Många av motiven i denna utställning går tillbaka till tiden för Andra världskriget, medan sättet att måla och teckna är nutida och framåtblickande. De nyaste målningarna skildrar livet före och under kriget som föraningar, scenarier, fixeringsbilder. Utställningen lånar sin titel från ett av dessa arbeten, Här står vargen för dörren, som är just en sådan bild av ett annalkande hot på besök i gammal skånsk stadsmiljö.

Bruno Knutmans målningar och teckningar är antingen tänkta ögonblicksbilder eller bildrebusar sammansatta av diagrammatiska symboler. De befolkas av en uppsättning karaktärer som tycks ha förföljt honom sedan barndomen: den rödvita katten som ser ut att vara en liten människa i kattkostym, månskäran med summariskt inritade ansiktsdrag, mansfiguren med ett blånande jordklot som huvud, den unga kvinnan vars ansikte ibland faller bort, barnen på väg genom bilden hand i hand som klippdockor, spöket, döden, vargen på kyrktaket i skymningen.

Bruno Knutman är ömsom mystiker, ömsom nysaklig realist; både noggrant redovisande och oberäkneligt uttrycksfull. Han tror inte på den ”rena” bilden. Hans konst formulerar en världsåskådning och talar i bilder. Den är terapi. Detta är kanske allra tydligast i teckningarna, som ofta bygger på fotografiskt källmaterial. De påminner också om att Bruno Knutman en gång ansågs vara popkonstnär, även om det vore riktigare att kalla honom enveten icke-klassiker.

Tiden är råmaterialet för hans självreflekterande bilder: det forntida och dåtida och nutida, och indirekt också det framtida. Självet kan knappast föra samtal utanför tiden. I Bruno Knutmans händer blir måleriet ett effektivt redskap för att skildra tiden, såväl den historiska som den inre, subjektiva. Han har själv skrivit: ”Så ger man tiden en knuff och väntar.”