Ann Böttcher

Resan och havet (återbrukerskan), 2011, Gymnasieskolan Vipan, Lund.

Ann Böttchers stora väv Återbrukerskan strålar. Högt placerad på fondväggen i gymnasieskolan Vipans aula värmer den rummet. I enlighet med Ann Böttchers sätt att arbeta är verket inte bara tättvävt av bomullstrasor, utan också av referenser.

Återbrukerskan är en hyllning till alla de bondkvinnor som i likhet med konstnären själv samlat på tyger; klippt, färgat, sytt och slutligen vävt de klassiska trasmattorna, gångmattor på 80 cm bredd. De både vackra och anspråkslösa trasmattorna blev på 1800-talet och långt in i vår tid en symbol för ett varmt, välkomnande hem, och en symbol för en kultur där allt - och alla- tas tillvara, får ny funktion och ny mening. Återbrukerskan består av nio mattor, där de längsta är fyra meter. Deras mättade färgskala associerar till  hav och nyplöjd åker. På trasmattorna är fem rundvirkade mattor monterade, och de lyser som solar.

Här associerar Böttcher till den esoteriska bildtradition som bland annat baseras på teosofins skrifter, och som kom att betyda så mycket för utvecklingen av abstrakt konst under 1900-talet. Annie Besants och Charles Leadbeaters ideer om tankeformer, som särskilt känsliga faktiskt kunde se, var en helt avgörande inspiration för sådana konstnärer som Wassilij Kandinskij och Piet Mondrian. I Sverige är det framförallt Hilma af Klint's mäktiga visionära måleri, som kommer ur teosofins rum. De snurrande solarna bildar en helt annan rymd än trasmattornas vertikal/horisontella figur.

Den största rundeln är placerad mitt i trasmattevävens övre del- en placering där Edvard Munchs berömda solmålning för Oslo Universitets aula ekar. Och letar man i Munchs texter hittar man hans esoteriska tankar. Gives det andar? , frågar han i en, och i en annan beskriver han blodets omlopp som hela planetsystem snurrande i hans kropp.

Böttcher har i flera tidigare verk arbetat med textil, bland annat i ridån för Tandläkarhögskolan i Malmö (Ramverk: De lövrika uddarnas stöttepelare, 2008). Med tanke på att ordet text kommer från just textil, blir det intressant att se hur hennes vävar också är idévävar. Då föds tänkandet och associationerna ur själva väven, och ur vävandet.

I de gamla trasmattorna vävdes historien om generationers liv in. Den ljusblå sommarklänningen blir efter en generation omsytt till slut ett inslag i trasmattan. Böttcher har samlat mängder med tyg, ofta donerat, från Skånetrakten. I sin vävateljé har hon ordnat dem efter Goethes färglära, den vackra cirkeln som börjar i gult, och går över orange och rött till violett och blått och sedan till grönt. Goethes färglära är också grunden för Besant/Leadbeaters teosofiska kartläggning av hur färgerna förändras i auran beroende på tankarnas och emotionernas kvalitet hos bäraren av auran. Detta inspirerar Kandinskij att beskriva sin färglära i Om det andliga i konsten, och Johannes Itten att i sin tur ta över Besant/Leadbeaters indelning i sin färglära, som blir grunden för undervisningen på Bauhaus, den legendariska experimentskola i Tyskland under mellankrigstiden som har betytt så mycket för modernistisk konst, design och arkitektur. I Sverige var det bland annat Ellen Key, en varm förespråkare för trasmattor, som bar samma idé som konstnärerna i Bauhaus, nämligen att rummet, med dess färger och linjer påverkar själen hos dem som bebor det. Med en vänlig metafor-magi leder det solgula till solens välgörande värme, något som bland annat Alvar Aalto tog fasta på när han gjorde färgschemat till sitt berömda sanatorium i Paimio i Finland i början av 1930-talet, som en av de första modernistiska byggnaderna i Norden. Ann Böttcher visade sin djupa fascination för sanatoriemiljön i en tidigare utställning på galleri INDEX i Stockholm, Entrén till Sanatoriet, 2007. Sanatoriemiljön i början av 1900-talet, med dess hälsosamma läge bland berg och skog, leder i sin tur tanken till de lummiga lövrika parkerna kring den tidens mentalsjukhus, där både trasmattsvävning och bildterapi användes för att lugna oroliga andar. Carl Fredrik Hill, en av våra främsta svenska konstnärer, vårdades under en kort period på S:t Lars i Lund, och hans generationskamrat Ernst Josephson på Ulleråker utanför Uppsala. Josephsons sammanbrott var resultatet av en spiritistisk seans i Bretagne, och hans öde diskuterades bland annat i de spiritistiska kretsar i Stockholm som Hilma af Klint ingick i. Hill, Josephson och af Klint blev, på olika sätt, inspirerade till några av svensk konsts absolut finaste och mest radikala konstverk, av krafter som nog kan kallas esoteriska.

Denna märkliga tankeväv, där ingen vet varifrån källmaterialet (eller mattrasorna) kommer ifrån, och vad det kommer att betyda, som kallas konst, är i sin tur nu invävd i Återbrukerskan.

Text: Gertrud Sandqvist