Astrid Svangren

Glashus och vinterträdgårdar, Förskolan Ängslyckan, Råbylund, 2012.

I Astrid Svangrens konst utgör färgen substantiven. Dess olika ytor, skikt och transparens är adjektiven som tillsammans formar en flytande berättelse om färgens liv. Metodiskt, intuitivt och villkorslöst uppehåller hon sig vid färgens förmåga att uttrycka det ickeverbala,att skapa stämningar och situationer som är lika flyktigt vackra som våldsamt känsliga. Ofta ackompanjeras verken av diktliknande titlar där språket får samspela med det visuella och taktila uttrycket. Men orden tar aldrig över; snarare utgör de ännu ett register av sinnliga adjektiv som får klä färgens kropp.

färgen berättar ett tillstånd, eller kanske
bättre en situation
jag kände
sorg
ensamhet
vanmakt – tomhet

Astrid Svangrens verk bereder plats åt tankens utsvävningar och fantasins outgrundliga färder. Med skärpa och precision förhåller hon sig till de rum hon intar, vare sig de är en konsthall, ett väntrum, ett sjukhus eller en förskola. Till den nybyggda förskolan Ängslyckan i Råbylund har hon valt att använda ännu ett element som får interagera med färgens tillstånd. Solljuset får spela en central roll. Under dagens timmar förvandlas det från disigt vitgrå morgonstrimmor till ett skarpt solklart dagsljus och mjukt rosaröda eftermiddagsstrålar, för att slutligen sprida sig som ett orange skimmer inför det annalkande mörkret. I förskolans samlingsrum finns tre fönster: ett stort mittfönster och två mindre sidofönster. Genom det transparenta fönsterglaset förbinds samlingsrummet – ett rum att läsa sagor, sjunga sånger och samlas i vid olika tidpunkter på dagen – med lekplatsen utanför.

Det är på dessa fönsterytor som Astrid Svangrens situationer utspelar sig. På härdade glasskivor som fästs framför de tre befintliga fönstren får abstrakta färgsjok fritt spelrum att interagera med rummet och ljuset, att formera sig i olika skikt och lager men ändå låta ljuset tränga igenom så att suggestiva skuggspel uppstår. En rogivande, närmast sakral stämning infinner sig i den annars så standardiserat utformade miljön. Stämningen som Astrid Svangren söker uppnå är inte linjär, utan den rör sig framåt och bakåt och sidledes. Färgskikten, ljuset, ytorna rör sig mot och bort från varandra, vecklar ut sig i språkliga nyanser och utlöser berättelser bortom tid och rum som vi själva bär på inom oss.

Elena Tzotzi