Henrik Håkansson

Utan titel (vägg 001), Kattfoten, kombiskola, Dalby, 2012.

Henrik Håkansson
Normalt blockerar väggen den utsikt som finns på andra sidan. Undantaget är förstås om någon varit förutseende nog att rita in ett fönster i den arkitektoniska helheten. Men man kan också föreställa sig den kompakta väggen som ett riktmärke. Den fungerar som upprätt underlag, hängningsanordning och projiceringsyta för människans kreativitet och uttrycksbehov och tycks nära förknippad med hur vi uppfattar och skapar oss en förståelse av vår omvärld.

Exemplen på väggar som genom århundraden ivrigt berättar sina historier är många, otaliga. Från Lascaux till Bayeux rapporteras det i rakt nedstigande led från mur, pergament, textil och upphängda tavlor, och vidare till dagens gigantiskt uppförstorade filmprojektioner. Insidan av våra offentliga och religiösa byggnader, våra bostäder och biografer blir ställföreträdande utsiktsposter. Den materia som begränsar oss i fysisk mening blir också det viktiga transportmedel som forslar oss till en annan plats samtidigt som vi står kvar i samma rum.

Väggen är vanligtvis också den plats där större delen av alla konstverk till slut hamnar. Det är talande att det i just Henrik Håkanssons fall hittills inte riktigt varit så. Han har arbetat med de mest skiftande underlag, eftersom han helt enkelt är en av sin generations mest egensinniga och experimentella konstnärer. På ett utmärkt och föredömligt sätt har han hållit fast vid det han gjort till sin konstnärliga signatur: metoden att isolera och synliggöra naturen genom att ta den ur sitt eget sammanhang och placera den i ett konstsammanhang, för att på så sätt utmana konventioner om kommunikation och mening.

I uppdraget för Kattfoten kombiskola kilar Håkansson skickligt in sitt verksamhet i skolans miljö. Ämnet för dagen är biologi. Han har arbetat fram en svit fotografier överförda på tapet där olika typer av insekter bildar svärmar eller färdas fram över väggarna i upphöjd ensamhet. Det är inte i första hand stugvana husflugor som porträtteras. Håkansson har, i linje med hela sitt konstnärskap, inbjudit en fauna som annars bara förirrar sig in i den mänskliga civilisationen med livet som insats.

Enligt populärvetenskapen går det 200 miljoner insekter på varje mänsklig individ, en nog så överväldigande tanke. Det är kanske därför inte så underligt att relationen mellan kultur och natur kommit att präglas av distans, men att avståndet mellan det som känns välbekant och främmande i Håkanssons ekologiskt underbyggda konst alltid ger intryck av att vara förhandlingsbart.

Det är på sätt och vis logiskt att Henrik Håkansson till slut ändå velat arbeta med väggen. Samma kvalitet av distans och förhandling finns i huvudelementet för varje byggnads arkitektoniska gestaltning. Samtidigt som den skyddar en insida från en utsida – från insyn, från köld – vänder den sig mot de två tillstånden och lyckas med konststycket att vara båda.

Mats Stjernstedt