Berit Lindfeldt

Drottning och spira, Lovisaskolan, Lund, 2004. Skulpturen, gjuten i brons och placerad på en sockel av ljusgrå granit, står på en rundel av smågatsten mitt i gräsmattan. På långt håll uppfattar man den bara som en stol med rak rygg och utan armstöd. När man kommer närmare ser man att stolen har liksom en klänning på sig.

Utanför Lovisaskolan, mellan gatan och en av skolbyggnaderna, finns ett litet stycke trädgård. Det är en gräsmatta med några träd omgivna av häckar. Det är som en liten fristad, där man kan dra sig undan från stojet och stimmet på den stora skolgården.

Här står den, skulpturen med titeln Drottning och spira, skapad av Berit Lindfeldt 2004, när pengar för konstnärlig utsmyckning blev tillgängliga i samband med en ombyggnad av skolan.

Skulpturen, gjuten i brons och placerad på en sockel av ljusgrå granit, står på en rundel av smågatsten mitt i gräsmattan. Det ser nästan ut som om den står på en mönstrad rund matta i ett rum skapat av de omgivande träden. På långt håll uppfattar man den bara som en stol med rak rygg och utan armstöd. När man kommer närmare ser man att stolen har liksom en klänning på sig. En klänning med rader av mjuka veck som rynkar sig över bröstet, och på sitsen buktar vecken ut som om en liten mage doldes därunder. Över stolens ben faller kjolen böljande som på en fotsid klänning. Plagget hör inte hemma i dagens mode. Det är av ålderdomligt snitt och ser ut som något som kunde ha burits av en gammal dam på trettio- eller fyrtiotalet. När man varseblivit detta förändras ens uppfattning av skulpturen. Nu blir stolen mer än bara en sittmöbel, den bär också på minnet av någon som suttit på den. Någon vars kropp har lämnat avtryck och som finns att se för oss själva att tolka.

Med sitt lite strama och högdragna uttryck kan stolen påminna om en tron. Var detta kanske en gång en drottningtron? Har kanske drottningen och stolen blivit ett?

Lovisaskolan har fått sitt namn efter Lovisa Ulrika, som kom till Sverige från Preussen på 1740-talet för att bli maka till kronprins Adolf Fredrik. Hon har blivit omtalad för sitt intresse för kultur och bildning och för att ha vitaliserat det svenska hovlivet inom detta område. När hon blivit drottning grundade hon Vitterhetsakademin, införde fransk teaterkultur i Sverige och stödde Carl von Linné under hans omfattande resor. Hon var också politiskt aktiv och redan som kronprinsessa tog hon sig för att påverka omröstningarna i Riksdagen. En kvinna med dessa ambitioner kan väl duga att ge namn åt en skola där både kultur och politik ska finnas med när man ska fostra framtidens medborgare. Är det inte en påminnelse om henne vi ser i Berit Lindfeldts skulptur?

Nu står i alla fall tronen där, fri att användas för den som känner sig hågad. Här kan man sitta i upphöjd ensamhet en stund och filosofera, eller leka drottning i sitt fiktiva rike.

Text: Elisabet Carlström

Kurator: Cecilia Nelson

Foto: Terje Östling