Lisa Jeannin

Kosmos, Knattarna och det magiska barnet, Svaleboskolan, Veberöd, 2004.

Ovanför porten in till det lilla trapphuset på Svaleboskolan i Veberöd står årtalet 1931 i stora siffror. Det är med vördnad och en nostalgisk känsla som jag kliver över tröskeln. Många barn har genom årtiondena rört sig in och ut genom porten i förberedelse för framtiden. Nu är det lågstadieelever som håller till i den här delen av skolan och det är också här man hittar Lisa Jeannins utsmyckning Kosmos, Knattarna och det magiska barnet (2004).

På ett trappräcke huserar sammanlagt sex bronsfigurer – ankor färgade i svart och guld. Fyra stycken marscherar med bestämda steg uppåt med beslutsamma uttryck i ansiktena och blicken fäst i en bok som var och en håller utsträckt framför näbben. De utstrålar integritet och värdighet. Längst upp på räcket avstannar marschen och där dansar två något större ankor. Marschrytmen är kvar men kompletteras nu i min fantasi av de nya rytmer som tycks strömma ur den lilla bandspelaren bredvid dem. Steg och aktivitet från barn som dagligdags rör sig i huset blandas med rörelsen i skulpturen – en anspelning på hur kunskaper blir redskap som kan bidra till självkännedom, självsäkerhet och kreativitet. Trots populärkulturella referenser som Street dancing och tecknade Disneykaraktärer andas Lisa Jeannins figurer, utförda i det klassiska materialet brons, både tradition och erfarenhet.

Som ett komplement men samtidigt i tydlig kontrast står utsmyckningens andra del, en väggteckning i akryl, i graffitistil. Två stjärnformationer, en svart och en orange, bildar hål i väggen där vi ser ut i världsalltet. Bredvid dem finns en blå mänsklig gestalt med huvudet i ett moln. Gestaltens ena hand visar mot en text i lysande orange ”RESPEKT”. En uppmaning eller ett uttryck för beundran. Den andra handen pekar nedåt mot ett annat moln, som en invit till alla som rör sig i trapphuset att hålla huvudet bland molnen bland orealistiska och ouppnåeliga mål, i framtidsdrömmarna och fantasins värld där allt är möjligt. Väggteckningen är på ett sätt mer expressiv och har ett ungdomligare uttryck än skulpturerna men samtidigt finns där en stor trygghet och förtroende för det osäkra och det annorlunda.

Krockar uppstår. Det sker främst på materialnivå och mellan känslan av det nyskapande (framtiden) och det traditionella (historien). De olika delarna i utsmyckningen samexisterar på ett självklart och tydliggörande sätt. Målmedvetenheten och tyngden hos knattarna på trappräcket och den andliga tyngdlösheten i väggteckningen är visserligen ett motsatspar, men de bildar en enhet. De skulle klara sig bra var för sig men lyser starkare tillsammans. Det är i möten mellan motpoler som verket får sin styrka. Lisa Jeannin klarar balansgången mellan att utföra en dekorativ utsmyckning och att bibehålla den konstnärliga integriteten genom att inte kompromissa. Hon är ärlig och uppriktig i sitt uttryck och visar på så sätt förtroende och respekt inför dem som befinner sig i konstverkets omgivning, i detta fall barnen på Svaleboskolan.

I teckningar, performanceverk, animerade filmer, rumsgestaltningar m.m. har Lisa Jeannin med humor och allvar skapat världar där verklighet och fantasi blandas samman i absurda situationer. Hon började med detta redan innan hon avslutade sin utbildning vid Konsthögskolan i Malmö 2001. Flera av hennes karaktärer, exempelvis Sköldpaddan Vilhelm eller Luffarspindeln HOBO, återkommer gång på gång i hennes konst. Spindeln har bland annat dykt upp i Luffarspindel och munspel (2009) en offentlig utsmyckning på Beckombergaskolan i Stockholm. Hon har även utfört fönsterteckningen Världen utanför på Biblioteket i Tollarp (2004) och Spöken (2008) på Gävle Gasverk. Under 2011 skapar Lisa Jeannin sin femte offentliga utsmyckning på Jordbroskolan i Haninge. De två sistnämnda uppdragen har genomförts i samarbete med Rolf Schuurmans.

Text: Ulrika Liljenström

Kurator: Cecilia Nelson