Cecilia Edefalk

Kalvbäraren, Ringvägen 1b, Lund, 2009.

Cecilia Edefalk, Kalvbäraren, 2009

Det ska visst inte heta konstnärlig utsmyckning längre, som om en enda slentrianmässig och omodern term riskerade att förminska och begränsa konstens betydelse. Men ”offentlig konst” låter inte heller så kul. Det påminner litet för mycket om ”offentlig miljö”, något man åtminstone i Sverige lätt associerar till rakryggade stolar av ljust böjträ med synliga skruvar och tvättbara sittdynor i väntrummet på vårdcentralen eller arbetsförmedlingen.

Dessutom finns det framstående konstnärer som är genuint intresserade av att utsmycka, och då inte bara i den snäva bemärkelsen att pynta eller ornamentera. Nej, de bästa offentliga utsmyckningarna berikar och förhöjer en situation ute i samhället genom att tillföra något som gör den mindre självklar, svårare att tyda och därför kanske vackrare. Cecilia Edefalk har det sista årtiondet upprepade gånger återkommit till något som av hävd kallas ”klassiskt”, nämligen den antika grekiska och romerska skulpturen. Hon låter nygjorda avgjutningar av flera tusen år gamla tredimensionella bilder stöta ihop med vår tids människor i deras moderna rum, oftast i utställningssammanhang men nu också som permanent utsmyckning utanför ett nybyggt hus där yngre människor tar hand om äldre.

Kalvbäraren är namnet på den förklassiska skulptur som grävdes upp ur jorden på Akropolis (”högborgen”) i Aten 1864 och nu har inventarienummer 624 i Akropolismuseets samling. På grekiska blir det moskoforos. Den vältränade unge mannen är klädd i en öppen rock av ett tunt tyg och har en kalv slängd över axlarna. Varför vet vi inte, men vi tror oss veta när han skulpterades, ungefär 570 f.Kr., och att inskriptionen ”Rombos” betyder att han hette så. Vi känner romben från geometrin, men det grekiska ordet betecknade också en trä- eller benbit som träddes upp på ett snöre och svingades i luften för att alstra ett halvmusikaliskt surrande ljud som förmodligen hade någon djupare mening. Vi har lärt oss anta att alla lösa trådar i forntiden kan härledas till myter och riter, men det kan vi egentligen inte veta. På svenska kallas instrumentet antingen brummare eller vinare. Inget av namnen låter särskilt rituellt eller andligt.

Kalvbäraren kan verka entydig och oproblematisk. En föreställande skulptur av erkänt konstnärligt och historiskt värde ställs fram på en gräsplätt framför servicehemmet, med några huggna gatstenar som fundament. Det blir en elegant och eftertänksamt gestaltad offentlig miljö. Men vad har Cecilia Edefalk egentligen gjort? Först måste det sägas att hon har omvandlat originalets marmor med färgrester till lätt polerad brons. Bara detta är anmärkningsvärt, eftersom de två materialen betecknar två helt olika sätt att tänka och handla kring det tredimensionella. Bildhuggaren frilägger genom att avlägsna, gjutaren återger genom att utnyttja spänningen mellan kroppen, det tomrum den efterlämnar och vad som sedan fyller det.

Är det då egentligen en kopia vi ser? Frågan hade inte behövt ställas om svaret vore ja. Bronsversionen förstärker såväl den tvetydiga fysiska laddningen (betrakta kalvbärarens ”magrutor” och kalvens ”sängkammarblick” en gång till) som det abstrakta i skulpturen (lägg särskilt märke till de spända och förskjutna volymer som bildar dess baksida). Cecilia Edefalk och Bergmans bronsgjuteri visar oss en annan Rombos än Faidimos, den bildhuggare man tror står bakom konstverket i Akropolismuseet. Bronsen blir vildare och tydligare än marmorn, både mer berättande och mer oförutsägbar. Man frestas nästan att föreställa sig hur vår tids Rombos får för sig att svinga sin skyddsling runt i luften och hur den fuktiga Skåneluften viner och brummar genom den ihåliga metalliska kalvkroppen. På engelska kallas förresten det svingade ljudredskapet bull-roarer. Det anses bröla som en hel tjur.

Text: Anders Kreuger

Kurator: Åsa Nacking