Luca Frei

Men tänk alltid på att..., Förskolan tåget, Stångby, 2008.

En textslinga i neon på en brädvägg tillhörande en förskola i en by utanför Lund som egentligen är en villaförort. Kanske tränger det blå ljuset igenom en och annan rullgardin hos dem som försöker somna för att kunna ta sig till arbetet nästa dag? Det har redan flyttats till en annan vägg för att minimera sådana bieffekter. Kanske frestas något eller några av barnen att kasta sten eller andra hårda föremål på skrivstilsbokstäverna? En okrossbar glasskiva har redan monterats framför dem. Detta är den vardagsverklighet som möter konstnären när hans konst möter folket, och några av alla de sociala och logistiska frågor som måste lösas innan hans idé kan genomföras som offentlig utsmyckning.

Luca Frei har i detta verk utgått från en sann, dramatisk och omstridd historia. 1927 avrättades de italienska anarkisterna Nicola Sacco och Bartolomeo Vanzetti i Boston, två gånger dömda för att sju år tidigare ha rånmördat två medarbetare vid en skofabrik i Braintree, Massachusetts. Båda rättegångarna var högst kontroversiella och väckte stor internationell uppmärksamhet. Författare som John Dos Passos, Sinclair Lewis, Dorothy Parker och H G Wells engagerade sig i Sacco och Vanzettis sak, och deras begravning i Boston den 28 augusti 1927 samlade fler än 10 000 människor. Den amerikanska filmindustrin beslöt att förstöra allt filmat material från händelsen. Ännu i dag råder delade meningar i skuldfrågan. Vissa påstår att de var oskyldiga och att hela fallet var politiskt motiverat, medan andra hävdar att båda, eller åtminstone Sacco, kunde bindas till mordet. Sacco och Vanzetti är i varje fall inte bortglömda, trots den effektiva filmcensuren. De har fått ge namn åt gator i Italien och fabriker i tidigare Sovjetunionen, och deras öde har inspirerat till ett antal romaner och andra konstverk, inte minst en minnesrelief i Boston Public Library av Gutzon Borglum, den danskättade skulptören bakom de storhetsvansinniga presidentporträtten i Mount Rushmore.

Freis utsmyckning förutsätter visserligen inte att man känner till denna bakgrundshistoria, men det skadar knappast att veta varifrån han hämtat sin textrad. Nicola Sacco skrev ett brev till sin son, på engelska, innan han skulle möta döden i elektriska stolen. Meningen har hämtats från detta brev, som också har bearbetats och tonsatts av folksångaren Pete Seger. På italienska lyder den så här: La felicità dei giochi, non tenerla tutta per te. Frei kommer från Lugano i den italiensktalande delen av Schweiz men har bott i Skåne i mer än tio år. Han har gjort sin egen version på svenska, och det är den som utgör utsmyckningens substans: ”men tänk alltid på att inte hålla hela lekets glädje för dig själv…”

Lekets? Har inte Tryckfelsnisse varit framme här? Jo, kanske. Om man nu kan säga så om handböjda neonrör… Men samtidigt har Frei utrustat det svenska ordet ”lek” med en ny dimension, en betydelsenyans påminnande om den som karaktäriserar det existerande paret ”leden/ledet”: det ena ordet konkret och ”ursprungligt”, det andra abstrakt och ”härlett”. ”Leket” skulle kunna vara lekandet upphöjt till princip, till innehåll i livet, och därigenom till något som under alla omständigheter bör delas med andra. Brevet från den dödsdömde fadern har transponerats till maxim, till pedagogisk uppmaning för dagens uppväxande medelklass.

Men om uppmaningen är så direkt och samhällstillvänd, om den är utformad för att vara lättbegriplig och tillämpningsbar, varför slingrar den sig så kring sig själv? Varför kan den inte vara rak? Är verket i själva verket avsett att läsas rakt upp och ner? Eller har det snarare karaktären av fixeringsbild, en mellanform som innefattar både läsbarhet och synlighet? Utsmyckningen, utförd 2008, är den andra i en serie av hittills fem fullbordade och planerade neonverk av Luca Frei. De har alla samma dubbla funktion, att vara både textmeddelande och visuell miljö, både substans och form. Även denna kontextuella upplysning kan vara till hjälp när man ska läsa verket direkt från brädväggen i Stångby.

Text: Anders Kreuger

Kurator: Åsa Nacking