Magnus Wallin

Den röda soffan, Gruppboendet Vattugatan 15, Södra Sandby, 2008.


Servicehemmet Kyrktuppen ligger vid slutet av en lugn återvändsgata i Södra Sandby, en by i Lunds kommun. Det röda tegelhuset ligger på en tomt som gränsar till ett skogsparti, där det växer tall och björk. Mellan träden ringlar en smal stig. Från träden hörs fågelkvitter. Vid en av uteplatserna med utsikt över skogen står en till synes helt vanlig parkbänk strategiskt placerad.

Bänken har dock en intensivt röd färg, som pockar på uppmärksamhet – den signalerar både fara och glädje. Vem är Magnus Wallin, konstnären som skapat verket? Så mycket vet jag att den perfekta och den lytta kroppen är återkommande tema i hans arbeten. I ett mycket tidigt verk, Bloody Mary, 1994, hällde han ut fem liter blod – ungefär lika mycket som det finns i en människokropp – i Citygalleriets trappa i Göteborg.

När jag studerar bänken närmare så upptäcker jag att det högra armstödet är format som en arm, närmare bestämt en underarm med fingrar som till en del sticker ut över kanten. Handen, liksom armen, är modellerad efter en åldrad människa. Armen har en liten grop vid armbågen och den breda handen är märkt av ett långt liv av kroppsarbete.

När jag slår mig ner på bänken och låter vänsterarmen vila på ryggstödets övre kant känner fingrarna ojämnheter i träet. Ojämnheterna tycks bilda ett mönster – en text? Men det är en text som visar sig enbart kunna avläsas med fingertopparna, d.v.s. punktskrift. Budskapet kan endast förstås med känseln i detta fall rent bokstavligt.

Texten är ett poem skapat av konstnären. Ett poem som beskriver en viktig, uppmärksammad händelse i konstnärens tidiga barndom. Hur ska texten tolkas? Ett mycket intensivt minne av muskler och flådd kropp är dock otvetydigt. Alla som upplevt någon av hans filmer vet att han fascineras av människokroppen men också av dess ofullkomlighet.

I sina animerade filmer och rörliga bilder hämtar Wallin stoff från populärkulturen, nöjesindustrin och dataspelens värld. En del kritiker menar att hans konst är en protest mot vår tids kroppsfixering, där människor försöker att bättra på, förändra, omforma sitt ansikte, sin kropp.

I hans rörliga bilder är kroppen ibland framställd utan hud det är en avskalad kropp som visar muskelknippena i armar, ben, bål och huvud. Ibland är det endast benrangel. Hans kroppar rör sig i svindlande rörelser i rum som sluter eller öppnar sig. Rörelsen liksom ljudet är viktiga delar i hans verk. Wallin har själv sagt att i en film står bilden för 70 % av berättandet medan ljudet står för 30 %. I en rörlig bild är det motsatta där förmedlas känslan till 70 % av ljudet och till 30 % av bilden.

Hans rörliga bilder framställer otäcka scener med jätteormar som slukar allt som kommer i dess väg, eld som slickar flyende, lemlästade kroppar. Allt förmedlat med kusligt, skrämmande ljud, som applåderar den som har övertaget, den som är starkast. För Magnus Wallin tycks det inte finns någon plats eller chans för den svage. I hans film Elements, 2011, finns en sekvens med en snurrande tivolikarusell där platserna upptas av benrangel. Det mekaniska, suggestiva ljudet av ett gammalt positiv stannar kvar i minnet långt efter filmens slut.

Text: Solveig Mansfeld

Kurator: Åsa Nacking