Olav Christopher Jenssen

Linguaphone , Arenan och ishallen, Lund, 2008.


Linguaphone
kallar Olav Christopher Jenssen sitt verk för Lunds ishall. Det är ett välvalt namn. De sju skulpturerna i vitlackerad aluminium skapar ett associationsfält som är mångspråkligt och tillåter upplevaren att på nytt och på nytt göra tolkningar och iakttagelser. Tanken kan hoppa likt en ekorre bland Linguaphones grenar – vrider man lite på nacken liknar skulpturerna emblematiska träd, med slank stam och stiliserat grenverk.

Jenssen har valt att använda väggytan minimalt, endast som ett litet fäste för de skivliknande skulpturerna som nästan ser ut att hänga fritt i rummet, högt ovanför besökarnas huvuden. På ett självklart sätt skapar han därmed ett eget rum för Linguaphone, samtidigt som hela hallen samlas och får en egen karaktär.

De lätt ovala skulpturerna är både dramatiska och vänliga, och därtill lätt högtidliga, likt standaren i en medeltida festhall. När man går uppför trapporna ändrar verket karaktär – nu befinner man sig uppe bland trädkronorna, där ljuset bryts i de genombrutna formerna. Fascinerad följer blicken de nya variationsmöjligheterna, ungefär som att se rimfrostgnistrande grenar en vacker vinterdag. Men lika gärna kan associationerna brytas ner till mikroformat – skulpturerna blir till själva iskristallerna, där ingen är den andra lik inom ett givet grundmönster.

Linguaphone svävar. Kommer man gående i mörkret mot ishallen liknar den främsta skulpturen en måne. De bakomliggande skulpturerna blir då ekon och reflexer, som en liten hälsning till Jenssens landsman Edvard Munch, vars emblem är just fullmånen som speglas i det svarta vattnet. Linguaphone syns i själva verket också som en spegling ut i parken utanför, när man inomhus ser dem förtona sig genom glasets reflexer.

I stället för att följa en mera traditionell uppfattning av skulptur som en fysisk kropp skapar Jenssen här volymen genom tunna skivor, liknande snitt. Då blir skulpturen hela volymen – luften blir ett skulpturalt material. Det associerar till hur kinesiska taoistiska landskapsmålningar är uppbyggda – bergen förtonas över papprets yta just som skärm efter skärm. De är gjorda av atmosfär. De är verkliga nog, men samtidigt också möjliga att skjuta åt sidan, för en annan verklighet, och en annan, som om varje berg öppnar möjligheten för nästa. Det finns också en metafysisk aspekt av Linguaphone. Något som går utöver det språkliga.

Jenssen är framförallt välkänd för sitt måleri, även om han har arbetat i en lång rad konstnärliga tekniker, förutom skulptur också teckning och grafik. Ett särdrag är hans förmåga att till synes utan ansträngning växla mellan mycket stora format. För att kunna göra detta med bibehållen konstnärlig trovärdighet måste man kunna förena stor dynamik med lika stor poetisk känslighet, en mycket ovanlig kombination som han besitter.

Ett annat särdrag i Jenssens konstnärskap är hans oberoende av andra konstnärliga influenser. Han har utvecklat en helt egen klaviatur, som han sedan använder för att skapa helt nya och oväntade melodier, även om själva tonskalan är igenkännlig som hans. Denna säkerhet tillåter honom att exempelvis utgå från den av oss alla välkända leken att klippa ut mönster ur ett hopvikt papper och låta den bli den formella principen för Linguaphone.

Även om Jenssens konstärliga värld utvecklas genom inre samband och upptäckter är hans sätt att iscensätta sina utställningar alltid präglat av en stor lyhördhet mot det faktiska rummet. Mycket ofta gör han en utställningsarkitektur som genom små (eller ibland större) ingrepp förskjuter rummets vanliga proportioner, vilket får betraktaren att både upptäcka det på nytt och se Jenssens konst på ett optimalt sätt. Denna kvalitet har han använt i Linguaphone. Det är också ett utmärkande drag i hans andra offentliga utsmyckningar.

Olav Christopher Jenssens offentliga arbeten skapar en intimsfär mitt i alla vardagens aktiviteter. Deras generösa inbjudan till upplevaren att själv associera gör att man upptäcker sin egen inre värld, den Borges vandrade in i, mitt i sitt bibliotek. I Linguaphone bildas denna intimsfär genom att verket svävar som en beskyddande zeppelinare, på lagom höjd över besökarnas huvuden. Om man vill kan man vandra in under den och bli där ett slag innan man beger sig vidare till all aktivitet runt omkring. Den bildar ett komplement till den fysiska träningen och tävlingen runt omkring, och påminner oss om att kropp och psyke är beroende av varandra. Utan kontemplation, ingen prestation.

Text: Gertrud Sandqvist

Kurator: Åsa Nacking