Viktor Kopp

Choklad, Landskap med fönster, Landskap med hus 1–3, Gruppboendet Bardisangränden 2, Lund, 2009.

Måleri och magi hänger samman. Men hur? Experten på renässansockultism Frances Yates beskriver hur läkaren och prästen Ficino i sin vita eller ”naturliga” magi rekommenderar att exempelvis melankolikern, ansatt av Saturnus’ inflytande, bör låta måla sinnebilder för Solen, Jupiter och Venus i taket ovanför sin säng, för att genom att se på dem komma under deras milda inflytande.* Botticellis berömda målning Primavera lär vara en sådan talisman-målning. Genom sympatisk magi helar målningen den människa som utsätts för dess influens.

Mekanismen bakom är, enligt Ficino och andra magiker, att vissa figurer från världen, målade, kan användas för att reglera de himmelska krafternas inflytande (och då menar han de demoniska figurerna i horoskopet). Mannen som låg och stirrade på sin takmålning impregnerades av den och dess färger, och mindes den så att han när han kom ut i världen med dess mångahanda företeelser, kunde ordna och förstå dem utifrån den högre verklighet målningen hade visat honom.

Även om sympatisk magi kanske verkar lite väl grandiost när vi talar om måleriets verkan idag, känner vi igen huvudidén: något händer med vår förmåga att möta världen när vi har låtit oss impregneras av måleri.

Viktor Kopps målningar för gruppboendet i kvarteret Bardisanen på Annehem i Lund har lakoniska titlar som Landskap med Hus, Landskap med Fönster, Choklad. Kopp målar här i ett mjukt valörmåleri i gråbrunt de välkända urformerna för ett hus med fönster och ett landskap. Huset kan stå som en bild för en människa – här är det ganska litet, men stabilt, och med två fönster som ser ut, eller in.

Träd- och buskformationerna som också kan tas för moln lever sitt eget märkliga liv, där de går in och ut genom färgen, stannar till i en färgklatt, för att så få fart och virvla upp i rymden och bli en liten korvig form, som påminner om något välkänt. Det är målningar att bli förtrolig med, att acceptera världen genom, och kanske också resignera lite inför.

Den serie målningar som Kopp kallar Choklad verkar genom en annan sorts förföriskhet. Här arbetar Kopp med ett märkligt måleri där illusion och abstraktion slår kortslutning. Just den där rödbruna tonen har ju den verkligt läckra mjölkchokladkakan, just så där låter ljuset oss se rutornas relief i den härligt smetiga massan, just så där härligt smetigt är oljemåleri när det infriar våra drömmar om hur riktigt måleri skall vara. Och just sådär omöjligt blir det om man inte förmår skilja mellan ett aldrig så åtråvärt objekt och dess representation. Viktor Kopps sensuella måleri och strama bildarkitektur varar långt efter att chokladkakan är uppäten och efter att den första sötman ger plats för ett lätt illamående.

Den sympatiska bildmagin ger oss en dos vardaglig livsfilosofi.

* Frances Yates, Giordano Bruno and the Hermetic Tradition. London/New York: Routledge, 2010.

Text: Gertrud Sandqvist

Kurator: Åsa Nacking