Anders Soidre

Tillval, Gruppboendet Häradsvägen 40, Lund, 2011.

En gata som lyses upp med runda gatlyktor på stolpar.

En liten park med kulörta lampor omger ett hus i utkanten av Lund. Det ser ut att vara magi med i spelet. Lyktorna växlar färg. Ibland är de mörka. Det är som om det funnes ett hemligt samband mellan ljusen i parken och de boendes sinnestillstånd.

I romanen "Den andra sidan" beskrev den tjeckiske symbolisten Alfred Kubin en värld där alla ens drömmar genast gick i uppfyllelse. Denna värld av infriade önskningar blev, som man lätt kan förstå, mardrömslik. Men här, i parken runt gruppboendet på Tingsrätten 1, verkar det som en mera modest önskeuppfyllelse sker, nämligen att kunna lämna ett meddelande till omvärlden om hur man egentligen mår.

Konstnären Anders Soidre har givit varje människa i de fjorton lägenheterna i gruppboendet en egen lykta i parken utanför. På väggen intill fönstret i vardagsrummet finns en panel med rattar som styr ljuset: av/på, färg, intensitet. Från fönstret kan man se sin egen lykta och några av de andras. Om man har en dålig dag med lite för mycket ångest för att kunna lämna sitt hem kan man i alla fall sända ett meddelande genom lyktan, och på så sätt fortsätta att ingå i den mänskliga gemenskapen.

Denna idé, att kunna transportera sitt inre ljus till ett yttre föremål, är också grunden för det konstnärliga uttrycket som vi uppfattar det. Konstnären On Kawaras telegram sända till vänner runt om i världen med det lakoniska beskedet I am still alive kommenterar denna fundamentala aspekt av mänsklig kreativitet. Men On Kawaras projekt kräver en rad förutsättningar, som att faktiskt ha vänner att sända telegrammet till, att orka läsa och formulera en språklig sats, att ta sig till telegrambyrån (ja, detta var för 40 år sedan), och givetvis att vara en skicklig spelare i en internationell konstvärld som förmår uppfatta signalen.

Anders Soidres erbjudande till människorna i gruppboendet i Lund är mycket mer fundamentalt. Med en lekfull och vänlig gest inviterar han människor som har svårt att hitta ut ur sig själva att visa och kanske börja leka med sitt eget meddelande till omvärlden. Är jag gul eller blå idag? Skimrar jag rosa och hemlighetsfullt eller är jag arg och röd? Om grannen är grön kanske jag blir orange? För den förbipasserande, på gatan utanför, strålar gruppboendet praktfullt och mystiskt, som bengaliska eldar, som meddelanden från en hemlig och exotisk värld. Någon kväll förblir kanske denna främmande värld tyst och släckt, med en enda blå lykta längst bort i parken som vakar i skymningen.

Att ha tillgång till en så vacker och direkt meddelandeform är något att avundas människorna i gruppboendet Häradsvägen 40, i Lund.

Text: Gertrud Sandqvist

Kurator: Åsa Nacking