Monika Gora

Bönlandet, F-3 skolan Vegalyckan, Nilstorp, Lund, 2015.

Monika Gora
Likt guldklimpar som en förbipasserande jätte råkat tappa, ligger Monika Goras figurer Bönlandet på Vegaskolans gård. Med sitt skimmer lockar de ögat och sticker ut från omgivningen, särskilt de som verkar sväva eftersom de vilar på små plattformar. De organiska formerna avtecknar sig med säker kontur mot omgivningen: de syns både i sommarens grönska och höstens lövhögar, såväl som i vinterns snödrivor – och nog märks det att konstnären också är landskapsarkitekt.

Under dagtid lyser solen på Bönlandets figurer, under natten är de upplysta från insidan. Med sina färger, som går från citrongult till glödande orange och syrligt ljusgrönt, leder de tankarna både till exklusiva ädelstenar och en trädgårdsfest, omgärdad av mer prosaiskt glitter i form av kulörta lyktor.

Eleverna på Vegalyckan valde titeln Bönlandet, eftersom de i verkets former såg frön och bönor. Ur ett barns perspektiv ligger det också nära till hands att associera till sagan om Jack och bönstjälken, där en magisk böna av en slump förändrar livet för Jack, när han upptäcker en parallell verklighet där han lär känna både jättar och en prinsessa. Precis som en kraftig bönstjälk bjuder in till att klättra uppmuntrar Bönlandet till interaktion. Skolans elever lutar sig mot figurerna i polyester, sitter på dem, använder dem som gömställe och klappar dem som vore de djur.

Samma närgångna förhållande till konsten uppmuntrade Monika Gora till 2007, då hon lät förbipasserande på Stortorget i Malmö klättra tre våningar upp i en byggnadsställning för att nå John Börjesons 1800-talsskulptur i brons, ryttarstatyn som föreställer kung Karl X Gustav. Installationen, som hon kallade Klappa hästen, vittnar om konstnärens sätt att alltid lägga vikt vid dialog och kommunikation och en övertygelse om att konsten blir till i mötet med sin betraktare och publik.

Till skillnad från 1800-talets föreställande konst, arbetar Monika Gora i en nonfigurativ tradition. Äldre tiders ideal, att efterlikna verkligheten och gestalta tillvarons skönhet, har vår tids konstnärer sedan länge släppt. Formerna och linjerna i Bönlandet blir istället till det vi vill, eftersom tolkningen är upp till oss att göra.

Bönlandet är gjort med just det här sammanhanget i åtanke: skolgården och barnen som vistas där. Skulpturen har inte, som var brukligt förr, hämtats fix och färdig från konstnärens ateljé för att lyftas till en plats som behöver ”förskönas”. Istället har syftet varit att låta konsten stå i dialog med en särskild plats, att skänka skolgården en ny dimension – och att låta ett lockande och förbryllande inslag utmana oss, snarare än att behaga oss.

Monika Gora är konceptkonstnär, landskapsarkitekt och formgivare. Hon är född 1959 i Warszawa och verksam i Malmö.

Text: Linda Fagerström

Kuratorer: Ulrika Liljenström, Åsa Nacking