Sirous Namazi

Patterns of Failure, Polhemsskolan, Lund, 2005. Tekniken i Patterns of Failure är dysfunktionellt hoplimmade porslinsskärvor från vardagsföremål.

Sirous Namazi har genom hela sitt konsekventa konstnärskap gestaltat problematiken i dubbel kulturell identitet. Från videon Sirous Telling Jokes, 1996, där han drar gamla vitsar på inte helt klockren farsi med en mimik hämtad från sina morbröder, har han föredragit att öppna och undersöka sprickan mellan hans barndoms Iran och det Sverige han lever i, snarare än att försona och släta över. Skulpturen Periphery, 2002, är redan en klassiker – Namazi flyttade in förortsbalkongen med den gigantiska parabolantennen vänd mot öster in i konstrummet och inbjöd därmed betraktaren till att kontemplera hur hemlängtan uttrycks idag, i Sverige.

De två offentliga utsmyckningar Namazi har gjort för skolor heter båda Patterns of Failure. Den första gjordes 2005 för Polhemsskolan i Lund, för att året senare få sin pendang i biblioteket till Malmö Högskola. Tekniken i Patterns of Failure, dysfunktionellt hoplimmade porslinsskärvor från vardagsföremål, prövade han ut i sin första skulptur i serien redan 2000. Då var skalan modest, och dess optimism mitt i katastrofen verkade ha en privat referens. Därefter blev Patterns of Failure-skulpturerna allt mer sofistikerade, där de stod som eleganta högresta figurer i konsthallar och gallerier runt om i världen, som kungligheter i exil – brustna, originella, mer intressanta i deras nuvarande situation än den gången då ännu allt var helt.

Att Namazi valt just denna typ av skulptur för sina bägge skolskulpturer är signifikativt. Både Lund och Malmö är städer där många unga människor antingen är födda i ett annat land än Sverige eller har föräldrar som är det. Själv var han 13 år när han kom till Malmö från Kerman i Iran, en känslig ålder alldeles oavsett om man bor kvar i sitt land eller lämnar det. Polhemsskolan, som med sina 2000 elever är en av Sveriges största gymnasieskolor, har gjort internationalisering till sitt varumärke. Men det är inte till de framgångsrika som Namazis skulptur i första hand vänder sig. Detta kollapsade torn, som i sin halvliggande ställning lyser apart och upproriskt/vänligt i skärt och blått, vänder sig till dem som misslyckas. Namazi själv beskriver skulpturen: ”Något har i sönderslagandet gått förlorat men något annat har uppstått. Ett misslyckande kan öppna vägar i en arbetsprocess.”

Det är denna viktiga insikt som Patterns of Failure påminner både elever och lärare om. I alla kreativa processer, om det gäller forskning eller konstnärskap, är ofta misslyckandet själva motorn till att finna nya vägar. Samuel Becketts berömda ord try harder, fail better är ingen tröstande kliché utan ett faktum. Var behövs denna insikt bättre än på en skola?

Text: Gertrud Sandqvist

Kurator: Elisabet Carlström, Åsa Nacking

Foto: Terje Östling