Klisterpeter

Klisterpeter, Lifeless, 2017
Klisterpeter, Lifeless, 2017

Om konstnären

Konstnären Klisterpeter (Peter Baranowski, född 1974) är uppvuxen i Arboga. Som tonåring började Klisterpeter att måla graffiti och allt sedan han vid millennieskiftet flyttat till Stockholm och börjat på Konstfack har han experimenterat fritt med konstnärliga uttryck och metoder.

Stockholm stad har sedan 2001 och kontinuerligt genom åren prytts med klistermärken i varierande storlek och med det motiv som till stor del kommit att bli Klisterpeters signum: rådjuret. Dess lugna blick och påminnelse om naturen har mött mängder av betraktare från alla möjliga vrår i staden så som byggarbetsplatser, baksidan av trafikskyltar och gångtunnlar. Omisskännlig för sin humor och sin underfundighet har även tidiga projekt där exempelvis ett oräkneligt antal fågelholkar i Stockholm – utformade som små röda stugor med vita knutar eller kamouflerade som trafikskyltar och trafikljus – blivit kända för en bredare allmänhet.

Tillsammans med konstnären AKAY har Klisterpeter gjort flertalet verk och utställningar, både under namnet Bröderna Barsky och akkp. Ett samarbete som inte verkar känna några gränser i vad som går att skapa eller var det kan äga rum eller placeras. Ett av de mest kända verken är Traffic Island (2003–2006). En röd stuga med vita knutar och inhägnad trädgård bygges upp på en bergsklippa mellan Essingeledens körbanor. Det var en fullskalig stuga modell mindre, fullt funktionell, men placerad på en synlig men otillgänglig plats. I samband med byggandet av Nya Karolinska Universitetssjukhuset tillfrågades de två konstnärerna om att göra ett platsspecifikt konstverk. Den röda stugan är nu förevigad som en avgjutning i skala 1:1, fotodokumentation och ett ljudverk, där de många brev som lämnades i husets brevlåda läses upp.

Klisterpeter har deltagit i flertalet utställningar däribland på Galleri Steinsland Berliner, Stockholm; Kulturhuset, Stockholm; Galleri Hedenius, Stockholm; Skellefteå konsthall, Skellefteå.

Om verken

På Lund Centralstation visas fotografier över tre platsspecifika verk gjorda i Stockholm under åren 2017–2018. De senaste åren har Klisterpeter främst arbetat med textbaserade verk och det lekfulla blandas med en form av samhällskritik. Två av de verk som visas på Lund Centralstation breder ut sig på befintliga reklamaffischer. I stället för att mötas av reklamens vanliga uppmaningar om att konsumera och maximera – sitt utseende, arbetsliv, kärleksliv eller banklån – manas betraktaren till eftertanke med korta texter som ”I LIVE MY LIFELESS LIFE TO THE FULLEST” och ”WAR FOR HUMANS, BY(E) HUMANS”. Affischerna och den spraymålade texten som visas fram är sedan länge borttagna från sina ursprungliga platser, men får nu en andra chans att synas. Konstverken har inte tappat sin slagkraft, tvärtom, ordet WAR (2017) framstår inte minst utifrån geografiskt hänseende som mer aktuellt än någonsin.

Fotodokumentation av konstverk har alltid varit en viktig del i Klisterpeters arbete som ser själva dokumentationen som slutprodukten av ett konstverk. Konstverken skapas ofta i gråzoner för vad som är lagligt och olagligt vilket bidrar till ett stort mått av förgänglighet. Då vissa verk försvinner efter bara några dagar gäller det att hinna dokumentera verket innan det tas bort. Den tid som ett konstverk befinner sig i det offentliga rummet varierar stort, från ett par dagar till flera år.

Om Gatukonst

Det finns ingen fastslagen definition för gatukonsten (engelskans street art) mer än att det är en form av offentlig konst som ofta verkar illegalt i en stadsmiljö. Som konstgenre kan gatukonsten trots allt sägas definieras av dess stora variation gällande uttryck och material: stickers, stenciler, affischer, skulpturer, skyltar, installationer, interventioner och performance. Det finns inget statiskt i gatukonstens uttryck och svårigheten att låta sig definieras kan sägas utgöra dess kärna. Det är en konstgenre som ständigt är i rörelse och där det platsspecifika många gånger skapar verkens unika uttryck.

Gatukonsten och graffitin har stora skillnader sinsemellan men också vissa likheter, som deras anarkistiska drag och förhållningssättet till det offentliga rummet. De verkar i en gråzon för vad samhället i stort menar är legitima konstnärliga uttryck. En graffitimålares pieces accepteras oftast lättare av gemene man än deras tags. Gatukonstens lekfullhet och skiftande uttryck kan vara en förklaring till varför den, till skillnad från graffittin, inte blivit lika kritiserad sedan dess intåg i Sverige, även om gatukonsten också möter motstånd från såväl det offentliga som av det privata. Den stora likheten ligger i frågan om var stadens gränser går och vem som har rätt att sätta sin prägel på den. Många gatukonstnärer ger uttryck för att de saknar ett personligt tilltal i det offentliga rummet, och drivs av sin kärlek till den stad de bor och verkar i.