I panterns pupill

11 september 2021– 23 januari 2022

Installationsbild från utställningen I panterns pupill
Noor Abuarafeh, Joseph Beuys, Kristina Buch, Jimmie Durham, Petrit Halilaj, Henrik Håkansson, Christine Ödlund

Rainer Maria Rilke, en av det tyska språkets främste lyriker, vill i sin berömda dikt Pantern, med undertiteln I Jardin des plantes, Paris, föreställa sig hur det är att se världen genom panterns ögon. När människan inte längre ses som universums självklara centrum blir det tydligt att alla djurarter, också hon själv, måste leva i symbios för att överleva.

I det västerländska tänkandet har det länge varit viktigt att hävda människans särart. Aristoteles kallade  människan animale rationale, ett djur med förnuft och abstrakt tänkande, egenskaper som ofta förknippas med språket. Numera vet vi att även icke-mänskliga djur har sina språk. De är bara annorlunda än våra.

I panterns pupill reflekterar över förhållandet mellan människa och djur utifrån en ökad medvetenhet om de akuta belastningar människans levnadssätt medför i alla individers livsmiljö. Utställningen innehåller verk av konstnärer som likt Rilke lyfter fram djuren som subjekt med tankar och känslor.

Utställningen kan dessutom ses som en kommentar till den tidsålder vi levt i sedan industrialismens början kring sekelskiftet 1800, ofta benämnd ”antropocen” efter människan själv och kännetecknad av människans kollektiva påverkan på jorden och de ekologiska, klimatmässiga och geologiska förändringar denna har inneburit.

Vi behöver bättre kunskap om livsvillkoren för alla varelser, mänskliga såväl som ickemänskliga, och vi måste omsätta de insikter vi redan har i handling. I katalogessän lyfter utställningens kurator Magnus af Petersens fram tidiga iakttagelser i ämnet från betydande författare som Rilke, Jacob von Uexküll och Axel Munthe.

Noor Abuarafeh (Palestina, 1986) visar en film från en djurpark där djur blir till museiföremål, berövade sina naturliga livsmiljöer och nedprioriterade till att leva ett liv som studieobjekt.

Joseph Beuys (Tyskland, 1921–86), en självklar referens i sammanhanget, såg konstnären som en schaman med förmåga att omfatta hela samhället. Han ville sudda ut gränserna mellan människan och (andra) djur och den natur vi alla är en del av.

Kristina Buch (Tyskland, 1983) fann sig under pandemin isolerad i sin bostad mitt i University of Cambridges botaniska trädgård med omnejd, tillsammans med en mängd djur och småkryp hon tidigare inte tagit notis om. I 86 teckningar fångar hon djurens blick med stor intensitet, och placerar såväl små som stora djur i betraktarens ögonhöjd. 

Jimmie Durham (USA, 1940) har producerat två nya verk. Det ena har inspirerats av munksälen. Denna förknippas ofta med de mytologiska sirenerna, som med sin sång lockade sjöfarare mot klipporna och döden. Idag sägs det att det var fråga om munksälens karakteristiska rop.

Petrit Halilaj (Kosovo, 1986) har utgått från kasserade samlingar från ett nedlagt naturhistoriskt museum i Pristina, Kosovo. Hans återanvändande av de utrangerade uppstoppade djuren skapar oväntade och humoristiska konstallationer.

Henrik Håkansson (Sverige, 1968) visar nya vita monokromer, utförda i färg med tillsatt socker som drar till sig bin och getingar. De kommenterar Malevitjs välkända målningar i vitt på vitt från 1916, tänkta att bilda en slutpunkt för måleriet. De pollinerande binas försvinnande vore en mer konkret, och mer förödande, slutpunkt.

Christine Ödlund (Sverige, 1963) synliggör olika former av kommunikation inom växt- och djurrikena med hjälp av kunskap hämtad från såväl samtida forskning som esoteriska traditioner. Hennes verk andas hopp om en väg framåt, som dock förutsätter vår vilja till ödmjukhet och vår förmåga att lyssna.

Kurator: Magnus af Petersens

Vi erbjuder gratis offentliga visningar av utställningen varje torsdag och söndag kl 15.

Läs utställningskatalogen här