Denna sida är äldre än 12 månader och är kanske inte längre aktuell.

Lars Englund

Teorem, Svaleboskolan, Veberöd, 2010.

Egentligen är det onödigt att skriva om Lars Englunds konst. Den är sin egen text – ordlös, kanske till och med ”innehållslös”, men just så läslig som den behöver vara. Hans verk är på samma gång föremål och bilder, oavsett hur många dimensioner han väljer att begåva dem med. När man betraktar dessa skulpturer, reliefer och arbeten på papper inser man att begreppet ”konstnärligt tänkande” bara skulle tynga framställningen och därför bör förbli outtalat. Sedan femtiotalet har Englund arbetat ingående och långsiktigt med form och konstruktion, men det vore orättvist och oprecist att kalla honom formalist eller konstruktivist. Det kan kanske verka som om hans konst bara handlar om konst. I själva verket är det just det konsekventa och mångåriga renodlandet av några få utvalda teman som får den att träda ur sig själv och tala till alla som kan se.

Englund har arbetat med ytor som delas upp men ändå förblir hela, med plana ytor som ger utrymme för volymer, med buktande ytor som blir mer bärkraftiga än om de varit plana och med delar av något helt som redan från första stund blir nya helheter. Under de senaste tjugo åren har han frågat sig hur man skapar en volym (ofta en sfär) utan att ge den vare sig yta eller kropp, hur man får fysisk rörelse och den komponerade känslan av rörelse att samspela, och nu senast hur man tredimensionellt återger distinktionen mellan teorem och problem.

Teorem är tänkta att gestalta sådant som går tillbaka till tidigare fastställda sanningar, fast på ett nytt sätt som skapar ny förståelse, medan problem helst ska leda oss fram till lösningar som vi sedan kan använda för att skapa nya problem. Englund avstår från att problematisera och kan istället koncentrera sig på att förtydliga det som redan borde ha varit tydligt. De mycket sparsmakade textinslagen i hans kataloger hänvisar ofta till klassisk fransk vitterhet, i synnerhet Emile Littrés inflytelserika ordbok från 1860-talet med dess eleganta definitioner av ordens betydelser.

För ett par år sedan inbjöds Englund att utsmycka den nybyggda Svaleboskolan i Veberöd, en av de byar som sedan början av sjuttiotalet ingår i Lunds kommun. Han gjorde det med besked, och på ett sätt som tydligt anknyter till hur skolundervisning bedrivs eller borde bedrivas. Förutom den intellektuellt lekfulla elegansen i utomhusskulpturen Teorem, 2010, som ingår i en längre serie stående metallkonstruktioner med i huvudsak spetsigt triangulära former, har han fyllt skolans inre med ytterligare elva verk, varav två dessutom är diptyker. Med sin samtidigt fria och välgrundade geometri utmanar de skolelevernas varseblivning, nyfikenhet och slutledningsförmåga, även om man inte kan räkna med att kommer att bli lika noggrant betraktade varje dag. Kolfiberskulpturen Relative, 1982, och de två metallskulpturerna ur serien Borderlines, 1997 och 2003, hänger högt, antingen från taket eller på väggen. De fem verken med titeln Polykromt montage, 2010, Svartvitt montage, 2009, och diptyken Akvarelief, 1989, är både bildytor och tredimensionella objekt. De är sammanpusslade av sinnrikt utformade polyamidbitar och har placerats i normal ögonhöjd på korridorväggarna, precis som de två svartvita tryck som utgör verket Animation, 2009.

Att Veberöd nu har detta Lars Englund-museum som särskilt vänder sig till en ung publik är inget mindre än en kulturpolitisk sensation. Hans konst är inte spektakulär, inte lättsmält, inte ens särskilt ”tillgänglig” (ett utslitet nyckelord i svensk kulturpolitik som alltför ofta maskerar en ovilja att satsa på kvalitet). Lars Englund är en självmedveten och kompromisslös konstnär, men otroligt generös mot betraktaren. Allt han vill få fram finns gestaltat i verken, inget hålls tillbaka eller utges för att vara något det inte är. Detta är den bästa lektion i konsten att se på konst som Svaleboskolans elever kunde ha fått.

Text: Anders Kreuger

Kuratorer: Anders Kreuger, Åsa Nacking

Hjälpte informationen på denna sida dig?